I nya numret av Journalisten skriver jag om problemet med hur nyhetsundvikarna blivit ett mantra synonymt med hela medieutvecklingen och vilket problem det är för utvecklingen inom mediebranschen. Och därmed demokratin i förlängningen:
”Det allvarliga med begreppet nyhetsundvikare är att det hindrar den nödvändiga digitala utvecklingen. Det dystopiska perspektivet bland journalister och många fler i mediebranschen är att allt fler, framförallt unga, undviker nyheter blir ett skydd för att slippa tänka nytt. Samtidigt lyfts också problemet med de digitala ekokamrarna fram. Slutsatsen blir att det ändå är kört. Men om inte ens journalister vet att man kan söka på Google utan att sökresultaten anpassas efter ens privata beteende, kan man då ens själv hantera eventuella filterbubblor?”
Jag är kritisk mot medieforskningen och menar att det verkar saknas kunskap för att analysera rätt saker. Det är mycket anmärkningsvärt att just nyhetsundvikarna fastnar och de som lyfter fram dem som ett huvudproblem aldrig någonsin lyfter fram den parallella gruppen nämligen nyhetssökarna. Min kritik riktar sig dock allra mest till de som utan att tänka själva tror på forskningen. Det saknas ju en helhetanalys av de nya mediebeteenden som finn:
- hur skattar ens individer idag den ständigt uppkopplade nyhetskonsumtionen?
- hur definieras ens nyheter för dem?
- hur ser kunskapsströmmarna ut mellan uppkopplade individer?
- hur ser spridningseffekterna ut mellan den som ”hittar” nyheter och de som ”undviker” dem?
- hur ser mediekonsumtionen ut i dag – vad gör man med all sin digitala tid?
Det jag allra mest vill säga med mitt inlägg är trots allt att om ens metoden var fullständig och resultaten vore de samma så är min huvudtes i branschtidningen Journalisten att det stora problemet är okunskapen om det nya medielandskapet. Som kan visa sig i forskning men som också visar sig bland journalister. Att journalister ger upp på det sätt de ofta gör är farligt för demokratin. Det är oroväckande hur man nästan lyser av skadeglädje över att nätutvecklingen bara leder till fler och fler av de där nyhetsundvikarna. För mig är detta en helt obegriplig ansats, helt oberoende av hur det är ställt med relevansen i den svenska forskningen om nyhetsundvikarna. Om de nu finns och blir fler och fler så blir det ju än viktigare att ”step up to the game”.
”en tid fylld av mer information, från fler källor, till fler människor behövs journalistiken mer än någonsin. Nyhetsvärdering, faktakoll, långsiktighet och viljan att se fler perspektiv behövs. Demokratin behöver ett offentligt samtal där publiken inte bara blir distributörer utan medskapare. Långsiktigt kan det dessutom bryta ner kunskapsklyftorna i samhället.”
Hur sorgligt nervöst det är i branschen kanske avslöjas allra mest av att tidningen Journalisten beställer en replik. Min tanke får inte ens landa hos läsaren utan att Jesper Strömbäck ges en replik i samma tidning med uppgift att försvara sin forskning ”Nyhetsundvikarna ett verkligt problem”.
Det försvaret adresserar ju inte ens det grundproblem jag vill peka på med att vända mig till journalister – att den digitala utvecklingen hindras av att man valt att ta till sig begreppet nyhetsundvikare som en skyddsmantel mot den digitala kyla man upplever. Och jo Jesper Strömbäck begreppet har presenterats på ett sätt så det har bitit sig fast som hela sanningen om nyhetskonsumenter. Ingen pratar parallellt om nyhetssökarna eller ifrågasätter varför det nya medielandskapet handlar om bra mycket mer än det du i din replik beskriver som ”nyhetskonsumtion via mobilen”. Det är ju sorgligt för det tror jag inte ens hela din forskning handlar om.
Att Journalisten valde att beställa en replik för att ta udden av debatten innan man ens ser vilka repliker som kommer in är så grymt samtidstypiskt. En bransch jag å ena sidan hyllar å andra sidan blir livrädd för eftersom man verkar så illa rustad för utvecklingen. Till och med nu 20 år efter internets mainstreamgenomslag. Lycklig blir jag dock över att hitta precis den text jag söker. Robert Brännström, chefredaktör på KIT har ju samma dag jag skickade min text till tryck hos Journalisten detroniserat forskningen om nyhetsundvikarna i inlägget ”Nyhetsundvikarna är en myt”.
”Båda studierna lider av samma grundproblem, problem som är så omfattande att det är svårt att förstå att någon vågar dra slutsatsen att gruppen nyhetsundvikare växer, och i sin mest radikala tolkning ens existerar. Problemen är definitionen av en nyhetskonsument och hur man kvalificerar in i grupperna newsseekers (storkonsumenter) och newsavoiders (problemkonsumenter).”
/…./
Så i klartext: du kan läsa lägga timmar på NYT, Guardian, se allt på BBC, läsa New Yorker, Financial Times, se på Al Jazeera från digital pärm till digital pärm och fortfarande vara en nyhetsundvikare.
Det här är båda studiernas stora frågetecken. De mäter bara svenska traditionella mediers traditionella utbud och målar mot konsumtionen av den upp en bild av att många inte konsumerar nyheter längre. Det är tveksam metod för att fånga ett modern nyhetsbeteende.
Åh vad jag önskar jag läst detta före min text. Här har vi ju någon som så mycket bättre formulerar kritiken mot forskningen i sig och det huvudlösa oreflekterande sätt detta begrepp används. Mitt debattinlägg skrevs som en del av det planerade PR-arbetet runt Blank Spot Project eftersom det här är ju exakt det vi vill ta fajten mot. Myten om nyhetsundvikarna. Men har tyvärr varit i min egen bubbla runt det projektet. Men tack Robert Brännström och hela KIT-gänget – genast känns det lättare att andas. Insikten finns hos de medier som ligger i framkant. Kör nu hårt så ni väcker alla andra också. För jag tappade modet helt när jag såg att den enkla tanken om att bryta tankemönster och ens lära sig googla oviktat inte ens fick landa i branschens egna tidning.
Aldrig pappersdebatter igen!